Reformera valsystemet!

Inlägget här nedan blev nekat publicering på Newsmill i januari 2010, med motivering:

”Tackar nej, din koppling till ämnet är för diffus.”

Detta väcker  frågan vilka som har tillräcklig koppling till ämnet valsystem. Det räcker inte med att var röstberättigad medborgare och partipolitiskt aktiv. Är det bara föregivet opartiska och opolitiska experter som kan ha något viktigt att tillföra ett sådant ämne?

Både mänskliga rättigheter, valsystem och demokrati handlar  i grunden om värderingar och intressen. När demokratin fungerar dåligt drabbas i princip alla.

Det svenska valsystemet, med olika valsedlar för varje enskilt parti, skiljer sig från valsystemen i många andra länder.

I exempelvis Tyskland och Danmark finns alla partier och alla kandidater samlade på en och samma valsedel, där väljaren får markera sitt val.

Det svenska systemet – för riksdagsval, landstingsval och kommunalval – blir därigenom väsentligt dyrare än i andra länder.

Ur SR:s webbsida den 4/1 2010:

”Inför valet i september har Valmyndigheten gjort 14 upphandlingar till ett värde av nästan 150 miljoner kronor. Valåret betyder mycket för de företag som tecknat kontrakt med Valmyndigheten. Ett av dem är Åbergs tryckeri utanför Tomelilla.På Åbergs tryckeri ska 110 miljoner valsedlar tryckas inför valet. Totalt trycks 600 miljoner valsedlar. ”

Till tryckkostnaderna kommer kostnaderna för distributionen av varje partis valsedlar till alla vallokalerna.

Här kan möjligen argumenteras att det handlar om demokrati, och då måste det få kosta. Då blir priset i kronor eller i arbetsinsatser av underordnad betydelse.

Frågan är dock: blir det svenska valsystemet bättre fungerande och mer demokratiskt, än det i Tyskland och Danmark?

För nya partier blir effekten uppenbar: man får svårt att nå ut med sina valsedlar till alla vallokaler. Erfarenheten visar också att det ”lätt händer” att vissa partiers valsedlar bara försvinner eller läggs över.

För den enskilde väljaren kan detta innebära att valmöjligheterna reduceras.

Det kan också handla om att valen inte blir hemliga, eller att många väljare därvidlag får känna en osäkerhet.

Det kunde jag själv uppleva vid riksdagsvalet 2006, då jag ville lägga min röst på Sverigedemokraterna. Medvetet om problemet med tillgång till partiets valsedlar i vallokalerna hade SD kostat på ett massutskick med sina valsedlar till alla hushåll i Sverige.

Där fanns dock ett problem på sina håll, med brevbärare som av politiska skäl vägrade att bära ut dessa försändelser. Jag hade oturen att bo i ett område där inga valsedlar levererades. I vallokalen fanns SD-valsedlar men på ett särskilt bord, separerat från de sju riksdagspartiernas och där höll en representant för ett av dessa partier uppsikt.

För mig personligen saknade detta betydelse, då jag inte hymlar om mitt röstande. Alla känner dock inte så, i synnerhet inte beträffande ett så svartmålat parti som Sverigedemokraterna.

Fördelarna med en gemensam valsedel, som kan sändas ut till varje väljare tillsammans med röstkortet, blir alltså flera:

• mindre byråkrati och lägre kostnader
• mer av reella valmöjligheter
• en bättre valhemlighet.

Det minskar dessutom möjligheterna till oegentligheter vid röstsammanräkningen – något som inte helt kan uteslutas angående Sverigedemokraterna!

Sitt ”demokratiska sinnelag” har ju företrädare för de etablerade partierna inte stuckit under stol med.

• Efter den senaste folkomröstningen i Schweiz krävde ordföranden i det socialdemokratiska kvinnoförbundet, Nalin Pekgul, en bojkott av Schweiz.

• Efter folkomröstningen i Sjöbo 1988 uttalade centerledaren Olof Johansson att ”man röstar inte om medmänsklighet”.

Rent praktiskt torde det vara ganska lätt att under röstsammanräkningen byta ut några valsedlar från ett parti mot andra partiers valsedlar.

Bäst vore därför att inte inleda i frestelse. Med en gemensam valsedel för alla som ställer upp i valet förhindras möjligheterna till valfusk.

En valreform beträffande valsedlar skulle kunna kombineras med införande av ett system som möjliggör andrahandsröstning. Ett sådant system finns utarbetat och beprövat. Det heter ”Single Transferable Vote” (STV). Detta valsystem har funnits sedan 1800-talet och används idag på Tasmanien och i flera städer i USA, för kommunalval.

Vinsten med andrahandsröstning enligt STV är att inga röster behöver bli bortkastade. Om det parti som väljaren i första hand vill ge sin röst inte klarar spärren går rösten vidare till det parti som väljaren valt i andra hand.

Med det system vi har idag delar övriga partier i proportion till sin storlek på de röster som inte ger mandat. Med STV behöver väljaren inte överväga risken för att rösten på det viset går förlorad, och kan rösta ”rakare” efter övertygelse.

Förändringar av det svenska valsystemet enligt ovan, både införande av gemensamma valsedlar och STV, gör det lättare för småpartier att ta sig in i riksdagen.

Detta är i sig inte bara en fördel, eftersom det i slutänden handlar om att få fram en handlingsduglig regering. Detta försvåras desto fler partier som finns representerade i riksdagen.

Det vore därför lämpligt att kombinera dessa två reformer med en höjd riksdagsspärr.

Ursprungsartikel
Källa: Newsmilld (importerat inlägg)